Min Inre Kompass

Det finns en tyst vetskap inom mig –
en subtil viskning som inte ropar, utan mjukt vägleder.

Jag har lärt mig att söka vägledning utåt,
att följa det som känns tryggt, förväntat eller säkert…
och ändå har min djupaste väg aldrig funnits där.

Den lever inom mig.

Liksom de migrerande vingarna som litar på det osedda,
lär jag mig att segla med själen –
vägledd av något uråldrigt, något sant,
en inre kompass som vet vart jag är menad att gå.

När jag lyssnar, känner jag det.
Ett mjukt ja… ett tyst nej…
en resonans som inte kan förklaras, bara förstås.

Resan är inte en som jag går ensam.
Varje själ jag möter, varje upplevelse jag lever,
blir en del av vägen –
fjärilarna som vind i mitt segel,
var och en en läxa, en förbindelse, som mjukt vägleder mig framåt.

Vi vägleder alla varandra hem.

Och när jag överlämnar mig till denna inre vetskap,
minns jag hur man litar på…
hur man rör sig fritt…
hur man följer sanningen inom sitt eget hjärta.